invisiblestep

men från början. fredagen var väldigt dryg sålänge jag var hemma. darrade, frös och hade mig. hamnade på akuten runt 14 tiden, vid 18 tiden var jag uppe på avdelningen och sen dess har jag varit här. det är förjävligt, men skönt. att "få" äta dock går det knappast.

och hela helgen har k jobbat. jag har fått kramar, retsamma ord, pepp, blickar och bara inte känt mig ensam. hon är trots allt jävligt bäst! och det bästa, det var ikväll. allt kändes skit, orkade inte, bröt ihop, grät och sprang och satte mig i soffan här på avdelning (delar rum just nu, fullt här uppe) och skulle kolla solsidan. hon såg mej, frågar om något hänt, svarar inte. efter 5- 10 min kommer hon tillbaka med te och mackor till oss båda. så många kvällar jag haft med just te och mackor och k, men det är lika bra varje gång. även om jag befinner mig där jag är.

hon gör det där alla andra inte gör, hon är så jävla grym. den bästa jag vet, den som ger mig mest hjälp av alla, vad hon än gör. nu har fått mig att se ljuset i mörkret. bästa bästa människa. önskar du alltid fanns där. att vi kunde ses annat än här.