invisiblestep

äckel fetto

helt enkelt.

hatar hjälp samtidigt som jag hatar att leva såhär.

anorexin var en strategi till att överleva vardagen.

och vardagen finns ju fortfarande kvar.

så hur går man vidare?

första dagen i en ny klass, man är nån helt annan än den man egentligen är- alla är det.
sen kommer allt fram, sen kommer allt skitsnack och alla rykten.

Och sen ska man överleva alla raster och håltimmar, då alla pratar och skrattar om vad dom gjorde i helgen.
om vad dom åt och inte åt, festa eller inte, spydde för att dom var så fulla eller ej.
då sitter jag där, låtsas skratta, försöker vara med.
men själv satt jag bara hemma, för det var det jag ville, eller min sjukdom ville.
kontroll är att va hemma och inte en massa förändringar med maten, tider osv.

sen ska man överleva lektioner, läraren säger "vad säger du ***?".
-jag vet inte. alla skrattar för det var en sån lätt fråga men jag sitter i helt andra tankar.
om dom bara visste vad jag tänkte på. då hade dom inte skrattat.
sen ska vi jobba, läraren säger att det och det kan du göra bättre och det här är läxan.
snälla kan människan inte bara fatta att jag inte klarar det här. inte ännu mer.
min kompis kommer få bättre än mej på läxförhöret och då vill jag bara dö, fan vad jag är usel.

sen kommer idrotten, vi skulle springa så många varv (700 meter) vi orka på 20 minuter.
jag orka fyra, två orka fem. jag var inte bäst, så jävla ursämst jag är.
det är jag som ska klara av att plåga kroppen lite till, inte nån annan.
även fast jag trodde jag skulle spy när jag kom i mål, även fast jag inte fått träna på hela sommaren, även fast jag legat hemma en vecka så borde jag klarat bättre.
när jag fick chansen att röra på mej.
alla pratar om hur mycket dom klara, alla som var sämre än mej klagar på att dom hade ont där och där.
Jo men jag vet, jag är dålig. jag klarar inte av nått.
jag har fortfarande ångest för att jag inte sprang bort nått fett, för att jag inte orka mer.

sen är det lunch, alla går iväg. jag är ensam kvar vid mitt skåp.
går hem, ingen hör av sej.
på msn skriver sen en "men jag trodde du gick bakom oss och jag trodde inte ens du skulle äta".
tack, så mycket hörs jag och så mycket betyder jag och nä, äta va fan skulle jag det för?
det behövs ju inte, jag är ju tjejen som inte äter.
istället åker jag hem, tröstäter.
har en sån fet ångest så jag sitter och skakar.
vill till andra sidan, till mörkret, där jag slipper alla, allt.
ligger hemma och sover med min hund resten av dagen, det är min bästa vän.

jag hatar att jag finns.

ett snedsteg blir alltid till både två och tre.
idag= 3.

ingen förstår mej. inte ens jag. för vem är jag?
ingen. bara min fejkvän, min fejkvän, mitt "älskade" monster.
jag är ett monster. jag har ett monster i mej.