kvar på samma ställe
hallå där! har inte gått o dött, bra dåligt? det vet jag inte.
jag är fortfarande på dagvården, har varit där i 4 månader nu. livet går sakta.
var ensam idag med 2 personal. det var ju lite... pinsamt och läskigt. men har fått ut himla mycket av dagen, lättade på hjärtat hela enkelt. vi var och fika också istället för mellis på "avdelningen", myyys!
Ska ta två mackor nu, fast jag inte alls har nån lust med det... men så är livet :)
dum dag blev till en okey dag
gick inte till dagvården idag. bara tanken på att behöva sätta i mig dom mängderna mat man verkligen gör där fick mig att vilja slita sönder hela mig själv. så jag lät ätstörningen vinna, som vanligt känns det som.
men tänk för att jag har världens bästa behandlare. så tog tag i mig själv för att ta mig till stan för att gå på det där mötet som var just med min behandlare. jag vet inte vad jag ska säga, för det är för mycket i huvudet. men eftersom jag inte fått i mig något under dan fick jag inte gå därifrån försen vi ätit mellis, så det gjorde jag. planerade maten för resten av dan och om jag följt våra planer? YEES! Stolt tjej. :) Bara kvällis mackorna kvar nu.
och imorn lovade jag att komma till dagvården, sista dagen....
skitvecka
är tillbaka på dagvården sen ett par dagar tillbaka. och där går det skit. skiter i att göra allt jag ska, tillochmed äta så vad gör jag där? men vart ska jag annars va? har ju inget liv. träffat fina tjejorna iallafall!
imorn ska jag till min behandlare (och dagvården då). men funderar på att strunta i dagvården, sjukanmäla mig typ. känns dock lite fel att träffa min behandlare då, tror inte hon blir så glad. HEHEHE, skoj för henne då. och så har jag ju inte gjort min hemuppgift.. ännu en anledning till att inte gå dit. och så slipper jag ju närinsdryckerna. vilka problem jag kan ha.. eeeh.
ingen mat
bara massa bråk här hemma. och det finns aldrig nån mat längre, inget som går att äta iallafall. och jag har inga pengar så kan inte köpa mitt eget just nu. tur att jag är van att svälta iallafall...
vill inget annat än att försvinna lite
nä
som om jag skulle våga be om hjälp? nä.
som om att jag vill bli ännu fetare? nä.
som om jag vill leva såhär? nä.
alltså nä, tack.
110313
är bästa vän med mina träningsdojjor och min ipod.
inget annat spelarroll.
det funkar visst så också.
så nu fortsätter vi såhär i veckan. tralala.
detta är vidrigt
idag började verkligheten.
hel portion. precis det matschemat säger.
efter lunch trodde jag att jag skulle dö.. hela eftermiddagen trodde jag att jag skulle dö. det tror jag fortfarande. men nu är jag mest rädd för morgondagen och alla andra dagar. kan man verkligen äta sådär mycket mat på en måltid? min mage är inte gjord för det... och då är det inte anorexin som säger det. utan jag. för helvete vad ont den gör.
k l a r a r i n t e m e r
dagvård suger
har varit på dagvård hela veckan och ätit mig fet.
är på upptrappning, först ¼ portion och nu ½ och det känns som min mage ska sprängas.
den lever sitt eget liv som en jävla ballong. hatar den.
ska tillbaka imorn igen. gaaah.
ska bo själv på sjukan hela veckan. det blir skönt.
ska försöka komma igång med träningen igen, för som det ser ut just nu bara växer o växer jag.
hetsäter mig igenom kvällarna också skulle jag väll säga. fyfan jävla fettogris.
nu kör vi på andra planer imorn, nu jävlar! no more "skitmat" i mitt liv.
ska bli ett nyttigt träningsfreak istället (det har jag ju fixat förr så). hohohohoho......
lämna mig ensam
sa hejdå till min bästa sjukgymnast igår.. undra vad som flugit i mig? vill bara va ensam och lämnad ifred. ändå trotsar alla med att tjata och gnälla för att få mig att må ännu sämre. så nu har jag sagt hejdå till all "hjälp", bup & barn också. ska egentligen börja på dagvård på måndag, men näää va? fast då kommer dom låsa in mig på psyket istället..?
O R K A R I N T E
snälla, lämna mig ifred bara. är det för mycket begärt?
home
tårar inatt. tårar idag. tårar hela tiden.
undra hur mycket man kan gråta? undrar hur ledsen och arg man kan vara?
nu är jag hemma. igen. och sålänge.
och ska man tro på att det där var sista gången jag var inlagd på barnavdelningen? kände mig bara ivägen och väldigt onödig där.
k
har inte pratat med bästa k på typ, 2 månader? men idag, då kom det ett sms ifrån just henne. och sen möter jag henne, fick höra ett flertal ord medans jag försökte hålla borta tårarna. men jag insåg också idag precis som alltid annars att hon är den allra bästa. det räcker med blickar och jag får andra tankar. och orden, dom gav mig lite hopp efter denna skit dag.
k är bäst, bäst på denna jord. medans den här dagen är ungefär lika skit som förra torsdagen.
har dock haft sjukgymnastik. blivit svinarg. träffat en vän. promenerat. shoppat. och tänkt! .. men kommer bara fram till att livet, det är verkligen..? skit.
vill försvinna, kort och gott
legat hemma hela dagen. kroppen tillät mig att ta mig upp ur sängen till soffan.
men inget mer. det snurrar och skakar och blir svart. så kan det gå när man inte äter och dricker.
som om jag inte märkt det förr lixsom?
ljusglimten på dagen var när E ringde.
hon fick mig att skratta och jag blev lite peppad till att ändå våga be om hjälp imorn.
så jag slipper bli tvångsinlagd helt enkelt. då kanske det trots allt är bättre o bli inlagd "frivilligt".
för inlagd blir jag nog, frågan är väll mer vart? vågar inte tänka tanken.
är rädd för mig själv, för livet, för att äta och dricka.
imorn klockan 9 kan ni ju hålla en tumme för att jag överlever.
bad days med människor till ljusglimtar
var hos sjukgymnasten igår och fick lite pepp. ville inget annat än dö hela dan.
men trots det spenderade jag lite tid med en vän. skrattade lite och hade 0 ork.
trodde allt var lugnt men tydligen inte.
BUP hit och BUP dit. dö hit och dö dit. inte äta hit och inte äta dit.
damp liv!
mejlade visst iväg lite för mycket ord till min psykolog idag, det sluta med att hon ringde mina föräldrar.
så imorn ska jag visst infinna mej på sjukhuset, i think. med mamma.
(fyfan sooom jag längtar tills jag blir 18!!)
min sjukgymnast ringde upp för att prata med mej bara sådär idag.
chockad men oj, vad glad jag blev trots allt.
hon hade tid med mej o nära som jag var så traskade jag dit och babblade på i 45 min.
sen fick jag en klapp o en halv kram innan jag gick iväg. gav henne ett leende.
lovade henne nått jag aldrig skulle lova nån annan. men lovat är lovat och det tänker jag hålla tills ja träffar henne igen. på fredag vill säga.
och vad som får mej att fortsätta leva är att jag just precis ska till henne på fredag. ingenting annat.
hejdå pissvecka
har överlevt en helvetsvecka. nu är snart nästa på ingång, bara o köra på..
min hjärna är fortfarande helt rubbad, kanske pga av svält? vilket gör att inget spelar någon roll.
är så osocial som det går men idag tog jag mej ut för bio, den var hemsk. och jag drack endast lite ramlösa för att verka normal iallafall. för normal är jag ju inte trots allt.
imorn träffar jag sjukgymnasten igen. ääntligen! bästa på hela veckan.
som alla andra dagar
jag gör så mycket om dagarna- stirrar in i en vägg eller dataskärm.
och hatar livet lite mer för varje sekund.
mamma och pappa tigger bråk, min anorexi är inget att bråka med. den vinner alltid ändå.
så vi bråkar-jag vinner-jag gråter-svälter och promenerar. det där kan jag sen förr.
har lyckats få flera människor på denna jord att gråta idag. utan att egentligen öppna munnen.
lyckad man är.
imorn väntar en pissig dag om nu pappa gör som han säger "väcker dej vid halv nio för frukost", om det nu händer, då kommer min dag vara förstörd från början tillslut. inte ens bio med 3 kottar får mej att le, egentligen bara att fly.
in i anorexin's värld som så många gånger förr
livet rasar samman igen.
jag lever på vatten och bröd, typ.
men seriöst vem orkar bry sig? livet är inget värt i mina ögon.
inte som sjuk iallafall o det lär jag aldrig ta mej ur.
det sjuka livet verkar vara som gjort för mej.
just nu kan jag inte ens hata anorexin för vad den förstör.
det gör bara ont att jag inte orkar med familj eller vänner, det är det som gör allra ondast.
annars önskar jag bara jag kunde bli smal utan att förstöra min kropp och knopp inuti.
det bästa som finns just nu måste va min sjukgymnast.
missa tiden i måndags och istället ger hon mej 2 tider denna vecka.
i onsdag babbla vi (hon) i 60 minuter och jag försökte lyssna utan att bryta ihop.
idag fick jag min vanliga "bollmassage" och 50 min snack.
att höra nån säga bra saker om sig själv kan va nått av det värsta, då fick jag en klapp på axeln och jag överlevde det också.
ska dit på måndag- som jag ser fram emot det. hon är underbar! att någon finns där lixsom. en vuxen.
ska bara överleva helgen innan det blir måndag..
börjar nu med att ha fredagsmys med mej själv, ska kolla på UPP, en disneyfilm.
neråt igen
ljuger för allt o alla.
drar på mej min falska fasad.
vägrar erkänna att det va medicinen som fick mej att må bra.
det skulle va att sjunka ännu längre.
dör lite för min mage. för mitt liv. för att allt är piss.
jag lixsom bara finns, för att finnas.
pratade ut med världens bästa sjukgymnast idag.
hon är braaa.
deppigt i november
det går att va deppig utan att svälta.
på fall
ibland svajar det till och man måste ge allt för att hålla sig kvar här uppe.
frågan är om man gör det eller låter det va?
det återstår att se.
frågan är om man gör det eller låter det va?
det återstår att se.
pluggarihjälmej men är ledig i fem veckor efter imorn.
ena sekunden kan jag le och va glad på riktigt.
kan tillochmed äta en normal lunch i skolan..
för att nästa sekund sitta hemma o känna sig ensam o misslyckad.
det är tungt att orka mer.
kan tillochmed äta en normal lunch i skolan..
för att nästa sekund sitta hemma o känna sig ensam o misslyckad.
det är tungt att orka mer.
